selträning

Selen är en läskig pryl som varken Disa eller Knubben förstår vitsen med. Mylta och Elvira tycker däermot att det är en ypperlig fotboll.
Longerade Knubben åt båda håll. Om han är känslig i vanliga fall så blir han superkänslig när det blåser. Utnyttjade det och började träna trav på volten. Han blev jättetung. Knubben kunde inte motstå centrifugalkraften som stadigt drog honom utåt...Vi jobbade lite på det och fick till ett kvarts varv där han inte hängde i repet, sen gav vi oss. Säckade ut honom med repet vilket han nog aldrig har varit med om förut som det verkade. Han var som en spänd som en stålfjäder över rumpan och reagerade utöver det vanliga, beror väl på travträningen.
Säckade ut med selen också, önskade att jag var starkare i högern trots att selen är liten och lätt. Tillslut låg den på ryggen och jag fick lägga på och ta av den ett par gånger utan att han studsade iväg. Då slutade Knubbens pass för dagen. Han gick genast och ställde sig att vila.

Disa fick vara med om samma övningar. Hon skötte sig fint. Trava tyckte hon var riktigt roligt. Det hon däremot inte gör, är att titta på en. När hon gjort bra ifrån sig stannade vi för att fundera på saken och hon ställer sig nästan omedelbart och blundar. Det blir liksom lite svårt att be henne göra något annat. Lite strutsvarning med andra ord. Ser jag inte, så syns jag inte.
Selen har hon ju haft några gånger över ryggen och det går bättre och bättre. Min arm var trött så vi slutade där. Nästa gång ska jag ta Disa först.